Fast jag gillar att diskutera, lite jobbigare i textform dock, men det är

För två år sedan trodde jag inte att jag kunde vara såhär lycklig. Jag har

Rätt svar på vad som var i paketet; En BH.

Nu vill jag att DU ska kommentera detta inlägget med vad du gillar

Vi har alla fördomar. Hey, ingen kan neka till det! Vid en första

Jag tycker att man har lite för mycket självförtroende om man tror att alla

Det känns som om alla har skrivit något om det här med Linnea som
hånades eter att ha blivit "våldtagen" medan killen hyllades.
Tyvärr kan jag känna igen mig i detta.
När man går på högstadiet så är det nog mer status än något annat
att som kille ha haft sex med så många som möjligt, då är man cool.
Detta oavsett om majoriteten tycker att tjejen är ful, om hon var full,
eller om hon inte var med på det.
Detta är givetis fruktansvärt men det är så verkligheten ser ut, det
gjrde i alla fall det när jag var nyss fyllda 15 och jag tror inte att det
hänt så mycket på 6 år.
Vad är det då som gör att någon vill ha sex med någon som inte vill?
Kan man ens njuta då utan att det är något allvarligt fel på en? Nej,
våldtäktsmän har fan en grov störning!

Eller håller ni inte med?

Det är helt otroligt hur vissa människor aldrig slutar trycka ner andra.

Min dag har inte varit överdrivet händelserik, vaknade, pluggade och

Kan börja med dagens planer som är att försöka plugga lite samt att
vara barnvakt åt småsystrarna ikväll, blir nog bra.
Känner att det inte händer så mycket just nu fast att jag egentligen
har massis planerat framöver! Imorgon är det sista ridningen för denna
termin, på torsdag har jag munta i Religion B och så kommer Jossan
äntligen hem! På fredag är det sedan utgång som gäller!

Jaja, jag vill bara förtydliga med allt politik-snack senaste tiden. Jag
tycker givetvis att alla som jobbat och slitit och sedan blivit
arbetslösa ska ha pengar så att dom klarar sig! Likaså dom
som har pluggat färdigt men inte kan hitta något jobb!
Det jag syftar på är att det finns bättre saker att lägga pengar
på än lata människor som inte ens försöker eller människor
som fått chans på chans till att få ordning på sitt liv!
Likaså, när jag mådde dåligt så verkar många glömma att jag faktiskt
jobbade och försökte sköta skolan så gott jag kunde, jag klarade ju till
och med att fixa VG i vissa ämnen medan jag hemma kunde sitta och
skära sönder mina handleder! Likaså betalade jag senare varje vecka
80kronor för att gå till psykologen, plus resepengar fram och tillbaka
dit. Samtidigt hade jag senare egen lägenhet och både jobbade och
pluggade innan jag hängde mig själv. Då tjänade jag kanske 1200 i
snitt från jobbet och hade studiebidrag på 1050 och fick då veta att jag
tjänade för mycket för att få bidrag! Ändå kan bidragstagare få sin
hyra betald på säg 3000 i månaden, plus el plus över 3000 kr
till mat! Var är rättvisan i det? Klarar inte av otacksamma människor!
Jag försökte både jobba och plugga och bestraffades snarare för det,
tur så hade jag snälla föräldrar som ställde upp och betalade så jag
skulle överleva, men kom inte och säg att alla andra har betalat för mig,
för det är minsann inte sant!

Hej, har alla haft en bra dag hittills?! Det har väl jag egentligen, lugnt,
har duschat och tvättat, inte känt mig så pigg idag faktiskt, illamående
och tråk så jag valde att inte åka på smink-kursen ikväll utan är hemma
och försöker få lite plugg gjort och sådant istället.

Kul med responsen på inlägget igår, givetvis en aning ironiskt om man
säger så, men jag tycker faktiskt inte att det är rimligt att man ska kunna
leva på andra människor som en parasit. Jag tycker att varje människa
är ansvarig för sitt eget liv.
Samtidigt så ser jag inget problem i att människor som söker jobb men
som inte får något får bidrag av mina skattepengar, så länge man faktiskt
försöker själv så tycker jag att man förtjänar hjälp.
I grund och botten är det alltid hjälp som är a och o, vare sig det gäller
sjukdomar, beroende eller problem av olika slag, när man däremot inte
sköter sin del av till exempel rehabiliteringar och har fått chans på chans
så tycker jag inte att det är okej längre.
Vad tjänar samhället på att ge en uteliggare några tusen i månaden så att
han/hon kan köpa sprit? Människan ska inte få några pengar alls! Denne
ska ha tak över huvudet och mat på bordet, rena kläder och TVÅNGSVÅRD!

Det har på senaste tiden varit en diskussion om ECT (elbehandling). Detta
används på djupt deprimerade människor då medicin inte haft någon- eller
tillräcklig verkan. Det som det har pratats om är biverkningarna av denna
behandling, om minnesluckor, förvirring etc som uppkommer efter denna
behandling.
Jag har själv genomgått några sådana här behandlingar och jag kan
nog säga att det var det som gjorde mig "frisk", jag har mått hur bra som
helst efter detta i väldigt lång tid nu. Jag fick innan höra att man skulle få
lite problem med närminnet kort efter varje behandling men att minnena
skulle komma tillbaka senare.
Nu på sista tiden har jag reflekterat lite över detta när Jossan t.ex pratat om
saker vi gjort för några år sedan som jag borde ha kommit ihåg men som
jag inte har något som helst minne av.
Min slutsats har ändå varit att det har varit en rimligt pris att betala - glömma
en hel del minnen och må bra psykiskt istället.

Hur hade ni tänkt? Är fina minnen med vänner och familj mer värt att
komma ihåg, eller är det viktigast att man mår bättre?

Jag berättade ju vad jag drömde imorse, men igårnatt så hade jag en
annan slags mardröm, jag var ute och körde bil som vanligt, tror det
var på väg hem från jobbet eller så och det var mörkt ute och jag fick
sladd på bilen och jag bara visste att jag skulle dö. Fick världens panik
i drömmen, men mina sista tankar var att jag ruskigt fort tänkte "Jag
älskar er pappa mamma almida tilda tob.." och så träffade bilen ett
träd och allt blev svart och jag vaknade såklart.
Då var jag lite konfunderad. Om någon frågar mig vilka som är viktigast
i mitt liv så skulle jag nog först svara mina underbara vänner så jag
hade nästan dåligt samvete när jag vaknade att jag inte tänkte deras
namn först, men efter att ha funderat lite på det så är det ju faktiskt
familjen som kommer först. Hade jag haft mer tid på mig så hade jag
säkert hunnit avsluta Tobias namn i drömmen, rabblat upp mormor,
farmor, gammelmormor, och sedan alla mina vänner, men nu hann jag
ju inte det.

Min familj är ju faktiskt det viktigaste jag har när det väl kommer till
kritan. Jag tror inte jag hade klarat av att leva mer om det hade hänt
mina systrar något till exempel, föräldrar är ju ändå äldre och "ska"
dö först när man kommer upp i åldrarna men hur skulle jag klara mig
utan pappa som hela tiden fixar allt åt mig med bil, ställer sig och fixar
mat med mig om jag säger att jag blir hungrig på kvällen även att han
inte själv ska äta, hur ska jag klara mig utan någon som hela tiden bryr
sig och uppriktigt visar att han är glad när jag lyckas med saker, oavsett
om det är ett bra betyg eller att jag hinner bromsa för ett rådjur?
Hur ska jag klara mig utan en mamma som har koll på det mesta om allt?
Oavsett om det gäller försäkringar, bidrag, studier eller jobb? Hur går det
utan småsystrar att få känna sig liten med igen?

Känner att det blev väldigt djupt och deprimerande nu, men jag känner
mig bara glad över att jag faktiskt har alla viktiga människor kvar i mitt
liv, jag har inte förlorat mormor eller någon (farfar när jag var 2 vilket
jag inte kommer ihåg och gammelmorfar då jag också var ganska liten).
Man får aldrig glömma bort hur mycket dessa viktiga människor
betyder och man får aldrig sluta försöka vara snäll och tacksam
mot dessa för plötsligt en dag kan dom eller en själv vara borta.

Nu har jag suttit och läst Patricias inägg om självmord och om hur själviskt
hon tycker att det är. Hon antyder också att alla som någon gång säger att
dom vill ta livet av sig enbart är ute efter uppmärksamhet. "Fegt" har också
någon kommenterat, så jag tror nog att ni som håller med borde läsa genom
nedanstående text.









Nu hamnar jag i denna diskussion igen, verkar alltid ta upp detta ämne om
och om igen, men det kanske behövs?
Många av er vet redan att jag själv försökt begå självmord tidigare, två av
dom var faktiskt riktigt allvarliga. Alla som inte varit drabbade av en djup
depression själva borde egentligen inte uttala sig, har man inte haft den
där fruktansvärda panikångesten då man hellre vill vara död och inte känna
någonting än att leva kvar med den känslan i kroppen, då vet man ingenting.
Det är tankarna jag haft i kroppen innan varje självmordsförsök, att bli av
med ångesten, till varje pris.


Själviskt, egoistiskt, kalla det vad ni vill, jag undrar bara varför självmord
är själviskt? Jag tror faktiskt inte att den som begår självmord tänker på sig
själv, jag tror att denne tänker väldigt mycket på anhöriga och vänner, om
personen nu ens har några sådana. Jag hade det, en underbar familj, helt
fantastiska vänner.
När man lider av depression så är man sin egen värsta fiende, man är ful,
misslyckad, tråkig, lat, dum, det finns inget bra med en själv, så det är nog
snarare så att man tänker att man ska låta ens nära och kära slippa en,
för det är nog inte så roligt att umgås med någon som är deprimerad ändå?
Det nära och kära vill hålla kvar vid är den person som dom tyckte om när
denne var frisk och för att bli frisk så behöver man hjälp.


Har du någon gång stått på en stol och tänkt hänga dig? Antagligen
inte. Fast om du har det så kan du nog intyga att det knappast är fegt att
ta livet av sig, inte i dess rätta bemärkning. I varje människa finns en viss
överlevnadsinstinkt. Den försvinner faktiskt inte ens bara för att man mår
dåligt, att hoppa framför ett tåg (vilket jag verkligen inte tycker är okej!)
kräver väl ändå ett jäkla mod? Jag tror att alla som tagit livet av sig bara
velat att det ska gå fort.
Likaså snack om att "dom som mår dåligt är veka" gör mig fruktansvärt
förbannad! Vilka är det som säger så? Jo, dom som aldrig haft en depression
själva. Att tro att man kan jämföra sin "deppiga period i 8an" med djupa
depressioner har nog inte alla indianer i kanoten.
Ibland önskar man att man kunde föra över någon deprimerad, ångestfull
persons känslor och tankar till någon som mått bra större delen av sitt liv
för att han/hon är "stark", denne "starka" person skulle antagligen skjutit
sig i huvudet omedelbart om det fanns möjlighet till det.
Är man inte mer stark om man klarar sig ur en depression än om
man aldrig har haft någon? Förstår verkligen inte människors argument.


Människor säger att "det är modernt att må dåligt" och jo, alla mår dåligt
ibland när man är tonåring och alla behöver då bekräftelse på att dom är
bra och omtyckta, visste inte alla redan det?!
Det finns samtidigt dom som mår uppriktigt dåligt och inte får den hjälp
som dom behöver. Jag ville inte ha någon medicin, jag ville inte bli
inlagd på något psyke, men jag kunde också säga att jag mådde väldigt
dåligt. Så nej, alla som säger att dom mår dåligt vill inte "bara ha
uppmärksamhet".

Personligen så krävdes det 3 självmordsförsök varav 2 allvarliga (ur min
synvinkel) för att få den hjälp jag behövde, elbehandling. Det krävdes
alltså 3 självmordsförsök innan psyk-läkarna skulle inse att alla förbannade
tabletter faktiskt inte fungerade på mig. Det är där det blir fel, att man inte
får rätt hjälp.
Jag mår riktigt bra idag, har bara svagare ångest emellanåt men jag vet
att det går att må bra, det går att bli frisk från en depression med rätt vård,
därför tycker jag att alla självmord är så fruktansvärt onödiga,
inte minst hemska och tragiska för närstående som kanske gjort vad dom
kunnat, men att det ändå inte räckt till.

Fast är det själviskt? Knappast.