Jag berättade ju vad jag drömde imorse, men igårnatt så hade jag en
annan slags mardröm, jag var ute och körde bil som vanligt, tror det
var på väg hem från jobbet eller så och det var mörkt ute och jag fick
sladd på bilen och jag bara visste att jag skulle dö. Fick världens panik
i drömmen, men mina sista tankar var att jag ruskigt fort tänkte "Jag
älskar er pappa mamma almida tilda tob.." och så träffade bilen ett
träd och allt blev svart och jag vaknade såklart.
Då var jag lite konfunderad. Om någon frågar mig vilka som är viktigast
i mitt liv så skulle jag nog först svara mina underbara vänner så jag
hade nästan dåligt samvete när jag vaknade att jag inte tänkte deras
namn först, men efter att ha funderat lite på det så är det ju faktiskt
familjen som kommer först. Hade jag haft mer tid på mig så hade jag
säkert hunnit avsluta Tobias namn i drömmen, rabblat upp mormor,
farmor, gammelmormor, och sedan alla mina vänner, men nu hann jag
ju inte det.

Min familj är ju faktiskt det viktigaste jag har när det väl kommer till
kritan. Jag tror inte jag hade klarat av att leva mer om det hade hänt
mina systrar något till exempel, föräldrar är ju ändå äldre och "ska"
dö först när man kommer upp i åldrarna men hur skulle jag klara mig
utan pappa som hela tiden fixar allt åt mig med bil, ställer sig och fixar
mat med mig om jag säger att jag blir hungrig på kvällen även att han
inte själv ska äta, hur ska jag klara mig utan någon som hela tiden bryr
sig och uppriktigt visar att han är glad när jag lyckas med saker, oavsett
om det är ett bra betyg eller att jag hinner bromsa för ett rådjur?
Hur ska jag klara mig utan en mamma som har koll på det mesta om allt?
Oavsett om det gäller försäkringar, bidrag, studier eller jobb? Hur går det
utan småsystrar att få känna sig liten med igen?

Känner att det blev väldigt djupt och deprimerande nu, men jag känner
mig bara glad över att jag faktiskt har alla viktiga människor kvar i mitt
liv, jag har inte förlorat mormor eller någon (farfar när jag var 2 vilket
jag inte kommer ihåg och gammelmorfar då jag också var ganska liten).
Man får aldrig glömma bort hur mycket dessa viktiga människor
betyder och man får aldrig sluta försöka vara snäll och tacksam
mot dessa för plötsligt en dag kan dom eller en själv vara borta.