Nu jeflar får jag då bjuda på mig själv alltså! Gårdagen
blev väldigt "speciell". Först då så ville ju jag dricka en-två
cider till maten, alltså skulle jag inte vilja riskera att köra
bil hem på kvällen ifall att jag inte skulle vara helt nykter
så jag och David fick cykla till Stoffe. Först och främst så har
vi bara en cykel här hemma så vi fick låna farmors också
så David fick skjutsa mig till farmor och sedan hade vi en
cykel var. Åkte och handlade kött och åkte sedan vidare till
Stoffe. Väl framme så var Trädet, Johan och Fredde lite
sena men jag, David, Stoffe och Elin satt och pratade lite
och hade det trevligt, rent allmänt sådär. Sedan kom Trädet
och då började vi grilla, käkade lite svarta korvar i förväg
och sedan satte vi oss för att äta när all mat var färdig. Vi
hade det väldigt trevligt och sådär och mitt i maten känner
jag hur jag tuggar på något hårt. "En benbit i detta köttet
verkar märkligt", tänkte jag och spottade ut maten på
tallriken (usch) och ser till min NEGATIVA förvåning hur
min tungpiercing ligger på tallriken. Jag känner efter med
tungan i munnen och känner inte någon kula. Alltså har
ena kulan till staven lossnat, och jag har svalt den!
GREAT! Eftersom att en tungpiercing kan läka ihop på allt
mellan en timme till en månad (!?) så var jag ju tvungen att
ha den i, tack och lov så hade Elin en massa navelpiercingar
hemma där så jag provade och hittade en navelpiercing-kula
som passade till min stav. Nu har jag alltså en sådan på
min piercing...
Efter denna incident gick allt tillbaka till det normala, Johan
och Fredde kom en stund senare och vi satt och pratade och
skojade lite inne. Sedan åkte Johan och Fredde hem igen
och kvar satt vi andra. Så småningom blir jag jättetrött och
halvsover i soffan och jag och David kommer fram till att cykla
hem inte är någon värst bra idé så vi fick skjuts hem av
Trädet och då är jag så trött så jag bara vill slänga mig i sängen
för att en sekund senare somna. Så vi kommer in i huset,
pappa har somnat på soffan (som vanligt) och jag går genom
köket för att gå upp på mitt rum och då halkar jag till.
Precis innan trappan har alltså en av hundarna skitit och jag
har givetvis trampat i det. David kommer tätt efter och gör samma
misstag och då har han hela sin ena strumpa full med hundskit
och jag hela min fot, ihopkladdat mellan tårna. Jag är riktigt
känslig för sånt här, jag kan knappt känna lukten av ärtsoppa
utan att spy så jag kutar in i duschen för att spola av skiten som
inte vill lossna (det var ju fastklibbat mellan tårna, och ta i det
ville jag minsann INTE!) David kommer efter och tjatar om att
han måste få skölja av sin strumpa men jag anser att min fot
måste få bli ren först. Han tjatar och då pallar jag inte mer utan
hoppar ut i köket för att foten såg ren ut på ovansidan, men
icke, när jag kommer ut i köket märker jag att det är kladdigt
under foten så jag tittar efter och ser att det fortfarande är en
stor klump med bajs kvar på foten och då spyr jag rakt ut på
golvet i köket. Vid det här laget så har det blivit bajs på flera
olika ställen i badrummet, köket och hallen nedanför- och på
trappan.
Jag tror att vi kan sluta här. Trots Davids torkande av spya och
bajs igår så klev jag likförbannat på en bajsbit idag på morgonen.

Ibland har jag helt enkelt inte flytet på min sida...