Hej och sorry OM någon nu satt och väntade på det "utlovade inlägget"..
Det blev Jojjo-tajm igårkväll nämligen och sedan åkte vi och hämtade
David i hennes nyinköpta bil för att sedan åka vidare till Sinnerbo där
vi försökte vara sociala med kaffedrickande och skitgubbe..
När jag sedan kom hem var jag helt slut så det var sängen direkt, godtas
ursäkten?

Hur som helst, jag tänkte berätta lite om hur JAG hade det när jag var
nere i min djupaste depression, nu har jag ju som sagt mått hur bra
som helst i flera månader och det trodde jag att jag ALDRIG MER skulle
göra när allt var som värst.. Jag tänker inte försköna något och vill främst
att ni som själva mår dåligt ska kunna försöka inse att det faktiskt finns
hopp och att det GÅR att må bra, oavsett vilka problem man har...

Jag har under mina tidiga tonår mått riktigt dåligt i kortare omgångar där
jag tänkt på självmord men inte funderat vidare på det, nu i efterhand kan
jag nog se att det förmodligen var en lite mildare grad av depression redan

då, troligen främst orsakad av ett dåligt självförtroende, skitsnack i skolan,

tonårsbråk hemma osv, en kris som alla tonåringar går igenom men som

jag kanske klarade lite sämre än många andra, även bättre än andra.

Slutligen i åttan råkade jag ut för en våldtäkt, eller som jag egentligen vill

formulera det, tvingad till sex, något som jag mest har försökt lägga åt sidan
men som jag nu kan se har präglat min självkänsla och min syn på sex
och kärlek efteråt.
För att dra min bakgrund lite fort så växte jag främst upp med mig väldigt
unga mamma som fick mig vid 17-årsåldern. Pappa har alltid funnits och
ställt upp för mig men mamma och pappa har varit separerade sedan jag
var 2 (?) år ungefär.
Flyttade runt en del (dock i samma trakter), bytte när jag var liten, dagmamma
flera gånger osv...

När jag då kan säga att den djupaste depressionen började så var det när
jag och David flyttat till Västervik. Med mycket i bagaget och ett då väldigt
dåligt självförtroende så blev jag väldigt "svag". Ett förhållande som blev en
"vana" utan särskilt mycket komplimanger och mitt stora problem, långt bort
från kompisarna hemma. Att dem hälsade på någon gång i månaden räckte
inte riktigt för mig. Det blev nog en utlösande faktor.
I början hade jag extremt mycket ångest, ångest för att jag inte orkade gå till
skolan, inte orkade diska, inte orkade göra mig i ordning, inte hann tvätta,
ångest för att jag inte hade råd att åka hem tillräckligt ofta, ångest för om jag
när jag åkte hem skulle åka till mamma eller pappa, ångest över pengar,
ja, ångest över i stort sätt allt egentligen, oavsett vad det handlade om så var
allt så otroligt jobbigt och jag kunde börja gråta för att jag missade att slänga
ett par strumpor i tvätten.
Till slut så tänkte jag försöka ta livet av mig genom att skära mig men misslyckades
givetvis.
Det jag märktedå  var hur ångesten försvann så fort jag såg blodet, det blev sedan
en ond cirkel. I början skärde jag mig kanske någon dag i veckan när jag absolut
inte orkade med ångesten längre. Ni som har gjort samma sak förstår nog
precis hur jag menar, ni som inte gjort det, bra! Det kändes ungefär som att
jag hade som ett svart rökmoln inom min kropp, det var ångesten, när jag skärde
så försvann röken ut i takt med blodet och sedan var allt bra igen, tills ångesten
började komma tillbaka senare.
Till slut så blev det att jag kunde låsa in mig på toaletten flera gånger om dagen,
det blev ett beroende.
Jag trodde att jag aldrig skulle lyckas sluta, men nu, runt tre år efteråt så har jag
inte skärt minsta lilla på över ett halvår och det är jag glad för! Det är inte fint med ärr,
lyckligtvis har min hud läkt väldigt bra..
Efter en incident blev det att jag ringde till skolkuratorn, jag förstod att jag behövde
hjälp. Hon tog med mig direkt till akutpsyk och tragiskt nog var det första dom gjorde
att skriva ut antidepressiva. Jag skämdes något otroligt, kände mig som den enda
människan i hela världen, nu vet jag att det absolut inte är något att skämmas för,
det är många som är i, eller har varit i samma situation.

Medicinen gjorde dock ingen vidare skillnad, jag har sedan dess varit inlagt på
sjukhuset 3-4 gånger, två av dom efter allvarliga självmordsförsök.

Det jag blev så arg på var att jag hela tiden bara fått höjd medicindos och en
massa extra tabletter att kombinera när jag sagt att jag inte mått så mycket
bättre. Vid något tillfälle var det meningen att jag skulle ta 6-7 tabletter om dagen (!),
jag hade antidepressiva, ångestdämpande, antidepressiv/sömn, sömntabletter
etc som jag ändå inte ville ta eftersom att det inte blev bättre av att ta dem.

Den stora vändningen kom när jag blev inlagd efter mitt sista försök då jag nära
lyckades hänga mig. Nu i efterhand kan jag nästan tragiskt skämta om det som
"jag var för fet för att hänga mig för att skärpet gick av", det är FRUKTANSVÄRT
egentligen. En sådan "liten" sak gjorde att jag hamnade på liv istället för död, om

jag inte varit död för en kort stund (diverse händelser i samband med det får

mig att fundera...).

Efter det fick jag elbehandling (fick dock fortsätta med medicin) något som blev

det perfekta för mig. Det var något som hade diskuterats innan men som jag inte

fått, det krävdes en hel del "tjat" från mig och min familjs sida att få överläkaren

att gå med på det, varför kunde jag inte bara fått det i alla fall andra gången när

jag sagt att medicinerna inte funkade?

Den psykiatriska vården har så stora brister så jag blir galen på det! Det gör mig

så ledsen att läsa och höra om de 16-åringar som verkar ta livet av sig åt alla håll

och kanter när jag VET att man kan må bättre med rätt hjälp!

Mår du dåligt? Det är verkligen ingenting som man ska skämmas för! Tänk på
att prata med någon, oavsett om det är förälder, kompisar eller skolkuratorn, de
flesta människor runt omkring dig finns faktiskt just där för att dem bryr sig om
dig! Dem känner sig inte tvungna!
Om du ändå känner att du inte har någon att ringa till så kan du gå in på rus-riks.se
och läsa mer om vad du kan göra där, eller gå in på BRIS hemsida, bris.se, dit
kan du mejla eller ringa gratis oavsett vad du har för problem eller oavsett varför
du mår dåligt!
Känner du att du mår riktigt dåligt och har tankar på att till och med ta livet av dig
så FÅR DU INTE tveka på att uppsöka akutpsyk! Vill du inte gå dit själv så prata
med någon annan innan, till exempel skolkuratorn, dem får betalt för att hjälpa
dig och stötta och dem har troligen valt yrket för att dem VILL HJÄLPA!
Jag blev oftast bra bemött, det som var jobbigt var att sitta och repetera hur man
mådde och tänkte och det är svårt att stå på sig i en sådan situation. Jag säger
dock det att STÅ PÅ DIG! Du förtjänar att bli rätt behandlad och få rätt hjälp!

Har du några frågor eller funderingar så får du jättegärna höra av dig till mig!
Skriv en kommentar med dig mejladress i så fall så hör jag av mig, jag tar givetvis
bort den så att ingen kommer att se den!!!!